“I am not a painter of modern life. I am a painter of women.”

Marie Laurencin började sin konstnärliga bana med intentionen att bli porslinsmakerska, men hamnade snart i hjärtat av Paris avantgarde. Det var Georges Braque som introducerade henne för Picasso och kretsen kring Bateau-Lavoir i Montmartre, och det var där hon mötte poeten och konstkritikern Guillaume Apollinaire, som blev hennes älskare i sex år och hennes viktigaste konstnärliga medskapare.

Hon ställde ut med kubisterna och deltog i den legendariska Armory Show i New York 1913 – men lät sig aldrig riktigt dras in i deras bildspråk. Medan Picasso och Braque bröt ner världen i geometriska fragment utvecklade hon något helt eget. Hennes måleri har en flyktig, melankolisk kvalitet – mjuka, svävande kompositioner där figurerna tycks existera i sin egen drömska verklighet.

Under mellankrigstiden blev hon en av Paris mest eftertraktade konstnärer – porträtterade Coco Chanel, designade kostymer och scenografi för Ballets Russes, hamnade på omslaget av Vogue. Hon dog 1956 av en hjärtattack, dagen efter en lunch med en gammal vän, och begravdes på Père-Lachaise i en vit klänning med en ros i handen och Apollinaires brev mot hjärtat.